Fler personliga möten under tågresan

Snart är ett fysiskt möte ett alternativ istället för alla dessa digitala möten som vi genomlidit från våra hemmakontor. Som vi har väntat.

Ett digitalt möte kan aldrig fullt ut ersätta ett fysiskt möte. Det finns nyanser i det mänskliga mötet som aldrig kan förmedlas via en skärm. Visst, digitala möten är enkelt och fungerar utmärkt för korta möten där deltagarna redan känner varandra. Men handlar det om utveckling av verksamheter eller att vara kreativ behöver vi träffas på riktigt. Och då behöver vi allt som oftast också resa.

Nu menar några att pandemin förändrat vår möteskultur för gott. Att digitala möten blir norm och att fysiska möten är undantagen. Det är i så fall ett orosmoln för resebranschen som behöver slåss om färre kunder, och då behöver järnvägen visa sig från sin allra bästa sida.

Självklart måste basleveransen fungera. Att tågen går i tid, är hela och rena och att priset är vettigt jämfört med alternativen. Men med färre kunder behöver även det lilla extra till. Det som gör att resenären väljer tåg framför bil eller flyg och ett tågbolag framför ett annat tågbolag. Vi vill gärna tro att vi gör strikt rationella val, men så är det inte. Det emotionella slår alltid det logiska. Det måste kännas bra, och sedan försöker vi hitta argument till oss själva för att det som känns bäst också ska framstå som det mest logiska att välja. Vi är alla rätt lättlurade.

Så, vad gillar vi då? Vi gillar mänskliga möten. Som sagt.

Tyvärr har järnvägen blivit allt sämre på mänskliga möten under de senaste decennierna. Att boka sin biljett digitalt är förstås utmärkt och något som de flesta föredrar och för den som vill betala för det finns möjlighet att boka med personlig service hos tågbolaget självt eller hos en resebyrå

En positiv utveckling förstås. Inte bara för oss som gillar järnväg i största allmänhet, utan också för en ökad rörlighet i samhället, en möjlighet att bo där man vill och jobba någon annanstans. Men det skapar några rent praktiska problem. Inte minst utmed stambanorna där nyöppnade stationer ger upphov till trängsel på spåren och ökar känsligheten för störningar.

I många fall har nya plattformar lagts direkt utmed huvudspåren vilket omöjliggör förbigångar av snabbare tåg under uppehållen. Visst, det förekommer även att bussar stannar mitt i gatan då det inte finns någon hållplatsficka, men knappast mitt på motorvägen.

När resan sedan sker finns inte samma valmöjlighet längre. De flesta stationer är tömda på representanter för tågbolagen, även på de större orterna. Ombord på många tåg noterar ombordpersonalen inte ens att du är där. Vi vet att de finns, för de hörs i högtalaren ibland, men de syns inte. Faktum är att det är möjligt att genomföra en hel resa utan att ha kontakt med en enda människa. Det är inte så mänskligt och härligt som vi vill att en resa ska vara. Även en tjänsteresa.

Vi kan ju göra experimentet att detta även gällt flyget. Att du kommer till en helt tom flygplats, går rakt ombord på ett flygplan där du inte ser någon i kabinpersonalen och sedan landar på en likaledes tom flygplats. Absurt? Javisst. Men det är vardag på järnvägen.

Inom flyget är det regelstyrt att det måste finnas minst en flygvärdinna per 50 stolar, undantaget flygplan under 20 stolar. Det är en säkerhetsfråga. Det är det egentligen på järnvägen också, men det finns inga motsvarande regler. Att endast vara två personer ombord på ett tåg för att på ett bra sätt ta hand om över 300 resenärer vid en olycka eller incident är förstås en nästan omöjlig uppgift. Skulle samma regler gälla järnvägen som flyget vore miniminivån istället sju personer i vagnarna.

Några minns förmodligen introduktionen av X2000 i början av 1990-talet, när det stod en vagnsvärdinna vid varje dörr och tog emot, och sedan erbjöd personlig service vid sittplatsen. Jag jobbade på SJ med att sälja biljetter på den tiden och det var många kunder som gav omdömet ”det bästa jag någonsin åkt”. Bra basleverans förstås med helt nya tåg – men också ett bra och personligt bemötande. Och jag tror att det sista egentligen vägde tyngst.

En så tät bemanning blir förstås dyrt vilket ska betalas av resenären. Men allt behöver inte kosta och det är skillnad mellan tågbolagen där vissa är duktigare på det personliga bemötandet än andra. Något bolag möter ofta kunden med namn, andra har bordsservering i restaurangvagnen och ett tredje brukar ofta gå runt och småprata med resenärerna. Vi har alla säkert våra historier om riktigt bra bemötande. Själv hade jag en sådan upplevelse på Kinnekullebanan för några veckor sedan. En tågvärdinna som småpratade med alla, höll koll på vilka hållplatser som hade avstigande och såg till att alla trivdes. Och trivdes gjorde vi.

I viss mån är det förstås personberoende, men bemanning, rutiner och att premiera gott bemötande ligger högre upp i organisationen. Och att den kundnära personalen får förutsättningar för att själva trivas. De tågbolag som förstår och praktiserar detta har en god möjlighet att bli vinnare när resandet nu ska komma igång igen. För vi resenärer minns ett gott bemötande och kommer gärna tillbaka till den där vi trivs.

Och så hoppas vi förstås att det är på riktigt den här gången. Att vi verkligen kan återgå till våra tidigare normala liv där resandet är en naturlig del. Så att det inte blir som det gamla skämtet, att ljuset i tunneln är ett mötande tåg

Niclas Härenstam