Lars Fuhre: Jag får aldrig nog av att träffa nya människor

”Rent krasst behövde jag en fast inkomst men jag behövde också ett intressant och omväxlande jobb efter årtionden i samma hjulspår”, säger Lars Fuhre.

Han utbildade sig till art director och grafisk formgivare på Beckmans på Nybrogatan i Stockholm och lärde sig croquis, typografi och deltog i allehanda fria övningar.

”Där lär man att färg och form är det viktigaste som finns i världen och du tror att du kan rädda densamma med design”, konstaterar han.

I 23 år drev han eget företag, till en början med reklam-/varumärkes-/designuppdrag för varumärken som Orrefors, Lindex, Ikea, Apoteket, Snowcrash och Centre Culturel Suédois i Paris.

”Min affärsidé var att ”jobba med saker som intresserade mig men under senare år visade det sig vara svårt att leva på och därför växlade jag in på ett helt nytt spår”, säger han.

Steget var inte så långt

Steget från reklambilder för Orrefors och Apoteket till ett intensivt åkande på de svenska järnvägarna var kanske trots allt inte så långt som många av Lars vänner och bekanta trodde.

”I min barndoms Hudiksvall fanns en sagolik byggnad. Människor av alla slag gick in, placerade sedlar och mynt på en snurrande tallrik och tillbaka på samma tallrik kom en biljett. Bakom den snurrande tallriken satt en människa som skötte något mycket spännande: biljettförsäljningen”, berättar Lars Fuhre.

”Med biljetten i hand kunde man ta sig vart som helst, för bakom byggnaden låg rälsen och där började resten av världen. Därifrån åkte jag med min familj till mormor och morfar utanför Helsingborg.”

Med biljetten i hand kunde man ta sig vart som helst, för bakom byggnaden låg rälsen och där började resten av världen. Därifrån åkte jag med min familj till mormor och morfar utanför Helsingborg.

Under tonåren och de följande årtiondena blev det många tågresor i diverse världsdelar men trots den livslånga förtjusningen i tågen hade han aldrig haft en tanke på att tågen kunde bli hans arbetsplats.

Karriärbytet blev en bok

Men så blev det alltså och Lars Fuhre har de senaste månaderna skrivit en bok om sitt nya liv.  Boken som heter ”Nästa station – en ung gammal konduktörs resa” utkommer i veckan på Volante förlag.

”En vän hade funderat på lokföraryrket och tipsade om att SJ även sökte tågvärdar. I september samma år tog jag och resten av Svenska Tecknares styrelse tåget till Oslo för en studieresa. Jag pratade nyfiket med mannen som arbetade i bistron. Han intygade att det var ett bra jobb, att SJ var en helt OK arbetsgivare samt, inte minst viktigt, att det skulle räcka att vara normalbegåvad för att få jobbet”, säger Lars Fuhre.

”Där och då kände jag att arbetet som tågvärd skulle passa mig som visselpipan i munnen. Sedan fastnade vårt tåg i Degerfors och det blev taxi till Oslo, tre och en halv timme. Jag imponerades av hur mina blivande kollegor skötte vår fortsatta resa. Jag sökte och antogs till den två månader långa utbildningen.”

Varierande bakgrund

Eleverna på SJ:s två månader långa tågvärdsutbildning hade de mest skilda bakgrunder: någon hade jobbat som entrévärd, två på flyget, en drivit eget företag, en haft hand om ett kafé för 49 hemlösa, en studerat på KTH, en jobbat på Systemet, en på återvinningscentral och en inom psykiatrin.

”Många hade försökt leva på olika former av konstnärlig verksamhet men tids nog märkt att det inte fungerade. Då blev jobbet på SJ räddningen och det finns knappast något som hindrar att man odlar sin kulturella ambitioner vid sidan av jobbet”, säger Lars.

Lars klarade utbildningen och examinerades som tågvärd i december 2022.

Sedan dess har det blivit uppemot 1 000 tågresor och han känner sig som fisken i vattnet eller kanske snarare som tåget på spåret.

”Sammanfattningsvis kan man väl sig att jag är positiv till hela alltet”, säger han. ”Det är väldigt trevligt med alla nya kollegor, arbetstiderna passar mig, jag har fått scheman som jag gillar och jag trivs.”

SJ har 300 tågvärdar i Stockholm

SJ har 300 tågvärdar stationerade i Stockholm och någon algoritm i personalplaneringsverktyget från IVU ser till att han samåker med olika kollegor i stort sett varje dag.

”Många träffar man kanske bara en tur om året, några kanske jag jobbar ihop med fem–sex gånger på ett år men mer blir det inte.”

”Men det passar mig perfekt, jag får aldrig nog av att träffa nya människor men det behöver inte handla om djupa relationer.”

Relationerna med resenärerna är lika god som med kollegorna.

”Det har förvånat mig hur väldigt gulliga de flesta resenärer är. Jag hade väntat mig fler klagomål och sura miner”, säger Lars Fuhre.

”Det har förvånat mig hur väldigt gulliga de flesta resenärer är. Jag hade väntat mig fler klagomål och sura miner.”

”Det borde vara uppenbart att tågen inte kan köra om varandra när det har blivit kö på ett enkelspår och även det fåtal stressade individer som inte riktigt kan förstå att tågsystemet bygger på en annan logik än flyg, bil och båt går att lugna med saklig information.”

”Sällan jag träffar besvärliga passagerare”

”Det är väldigt sällan jag träffar på riktigt besvärliga passagerare. Vi är ju tränade för att hantera aggressiva människor och för att lugna ner olika situationer. Men några gånger stöter man på påverkade eller labila människor vars agerande är svårt att förutse.”

Däremot stöter Lars betydligt oftare på tjuvåkare.

”Det händer nästan varje tur”, säger han.

”Någon saknar biljett och chansar på att inte bli upptäckt och en del har gått på fel tåg. De senare hjälper vi gott vi kan, de förstnämnda får gå av vid nästa station. Går de inte av frivilligt får vi kalla på polis men oftast löser det sig utan handgripligheter.”

Lars Fuhre har inte sällan turer med längre raster på bortastationerna och många överliggningar, oftast i Göteborg, ibland i Malmö.

Gillar längre raster

”Jag gillar att hinna tillbringa några timmar i andra städer, hinna ta en ordentlig promenad och utforska åtminstone de centrala delarna av städerna. Jag vill ha tid att vila, tid att titta, att upptäcka det snygga biblioteket i Karlstad, museet i Linköping, den lummiga parken intill Västerås järnvägsstation, hamnkvarteren i Gävle. Jag vill ha tid att slockna var som helst, kanske på en parkbänk.”

”Men jag är också förtjust i de tidiga turerna, att börja jobbet vid 05-tiden vilket innebär att gå upp vid 03-tiden, äta frukost och promenera till Klara på en halvtimma i en öde stad. Men man får lite jet-lag av de tidiga morgnarna,”

Även om Lars Fuhre ännu efter ett och ett halvt år av arbete på spåren är väldigt glad att han valde att utbilda sig till tågvärd.

”Men man får räkna med att man efter ett år som tågvärd kommer att ha åldrats fem år, främst fysiskt, samtidigt som du kommer att ha blivit tjugo år yngre, främst psykiskt.”

Men han hörde några äldre kollegor prata om de nya kollegorna i omklädningsrummet och de konstaterade att ”Det här är ju inte ett jobb, det här är ett liv.”

I sin bok sammanfattar Lars Fuhre sina upplevelser av jobbet som ombordare.

”Som ett fullpumpat kinderägg”

”Tågvärdsyrket är som ett fullpumpat kinderägg, upphöjt till evighet. Arbetsuppgifterna är minst sagt varierande. De kan under en och samma tur omfatta att ta hand om kunder i en kassa, att improvisera som städare, att plötsligt stå inför den delikata sysslan att agera utkastare, sedan inkastare, sedan barnvagnsihopfällare, sedan bärare av bagage och därpå strax möta förväntningar om att stå för underhållning eller tröst. Sedan spela servitör, bartender, ordningsvakt, barnvakt, sjuksköterska, Alla dessa uppgifter parallellt med det viktigaste av allt: färdigheterna som är nödvändiga för säkerheten ombord.”

”När allt fungerar som det ska kan vi hamna i fickor av gränslöst gemyt, vi kan bli vittnen till nya kontakter som knyts mellan de mest skiftande personligheter, eller tillsammans med ett antal passagerare vi aldrig någonsin mer kommer att träffa avhandla hur fantastiskt det är att åka tåg i största allmänhet.”

​

TEXT: Ulf Nyström